Min träningsfrekvens har en tendens att störtdyka under sommaren. Speciellt när det råder utlandsvärme, som det gör just nu. Då känns det inte lockande att gömma sig i ett dunkelt gym och det är svårt att uppbåda ork att springa i värmeböljan (även om jag gillar att springa när det är varmt de gånger energin räcker till).
Den här semestern har dock hittills bjudit på en massa fysisk aktivitet – om än i en, för mig, annorlunda form.
I måndags åkte jag för första gången någonsin till Bettnesand, denna omtalade strand. Där kryllade det av arbetskompisar till Johan och tillsammans med de spelade vi beachvolley tills den grovkorniga sanden slipat bort överhuden på fotsulorna. Fastän min bollkänsla är under all kritik var det så himla kul att spela beach! Så pass kul att jag inte kände hur svetten fullkomligt sprutade.
Vi tog ett uppvärmningsbad (och en selfie!) innan beachvolleyn.
När vi väl lämnat Bettnesand var det dags för klättring. För mig var det premiär för ledklättring utomhus, men eftersom jag tycker det är löjligt roligt med klättervägg kände jag på mig redan innan att jag skulle uppskatta det. Visst, det klurigt att hitta greppen på berget och mina axlar svek mig vid andra leden, men jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det blir mer klättring i sommar (och även efter sommarn). Mina apanlag mår bra av att komma till användning.
Igår blev det "träning" i form av wakeboard. Även där var det första gången för mig. Tyvärr gick det så sjukt jäkla dåligt att jag inte ens vill skriva om det. Turligt nog fanns det en ring som jag istället fick åka i efter båten (som jag numera döpt till "loserringen").
Vissa hade lite mer talang än undertecknad.
När bitterheten över mitt misslyckande hade lagt sig (okej, den har än inte riktigt gått över) kunde jag åtminstone njuta av en härlig båttur.
Idag har jag träningsvärk på ställen jag sällan haft träningsvärk på tidigare. Det känns gött när min vanliga träning för tillfället ligger vilande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar